Idag vaknade jag vid sex eftersom det var då min värdfamilj lastade bilen och åkte iväg till bergen för att fira Fionas födelsedag och åka skidor. Innan jag kom så sa hon att jag var välkommen att följa med men jag tackade faktiskt nej! Jag kände att skidor är ingen bristvara där jag kommer från så jag har blivit kvar här i stan för att upptäcka och hänga runt.
Efter att värdfamiljen åkte så vände jag på mig och somnade om... Vaknade sen lagomt till OS invigningen och satt och kollade på den medan jag åt min dagliga portion havregrynsgröt med soyamjölk och torkad frukt. Fint sätt att starta dagen tycker jag. Hela min värdfamilj äter detta till frukost så nu när man har gjort det varje dag i snart en månad är det inte något jag vill ändra på.
Jag fick se Danmark gå in och även USA innan jag var tvungen att gå in till stan. Jag hade kollat på busstider men jag kände att nu när man har varit sjuk så skulle det vara skönt att röra på sig. Så med lite musik i lurarna ville jag bara vandra. Det blev precis så jag gjorde.
Jag tycker att det är svårt att vara den person man är helt till fullo så här när man har bytt familj, land och kontinent rätt upp och ner men jag börjar komma tillbaka nu tycker jag. I början så anpassar man sig verkligen till allt och alla eftersom man vill vara mottaglig till alla olika händelser. Det funkar inte att vara au pair och samtidigt vara en stängd person som är låst i sina rutiner och i sig själv. I början så måste man anpassa sig, (utan att tappa bort sig själv i farten.) Den upptäckten är väldigt ny och det är ett bra tips för er som vill ut och flänga runt i världen.
Så promenaden över harbour bridge i regnet vid elva-snåret var ändå helt okej eftersom jag hade Spotify i öronen och ett paraply i handen. Därefter mötte jag Lovisa i hamnen vid operahuset och sen promenerade vi in till Pitt street och George street vilket är huvudgatorna i stan gällande shopping. Målet var att vi skulle få tag på ett par örhängen som vi hade fått gratiskuponger på, men tyvärr så kom vi fram till att man var tvungen att ha köpt ett Adventure Card av någon förmedling för att det skulle gälla. Så istället hittade vi en av mina absoluta favoritbutiker, forever 21, och provade lite kläder! Jag har hittat hängselbyxor nu som jag ska köpa efter att jag har fått lön. Kan knappt vänta, de är så perfekta. Ultimata byxorna. Särskilt när man befinner sig med barn så ofta som jag gör.
Lunchen gjorde vi exklusiv och satte oss på näst-översta våningen i Queen Victoria Building! Vi beställde huvudrätt och den mest fantastiska dessert... Jösses det var gott, ska ladda upp bilder imorgon.
Vi hade ätit klart halv tre och efter det så blev det fler och fler butiker, hela dagen så har vi gått och gått och gått.
Något av de sista vi gjorde var att springa in på en vinylbutik eftersom min käre far hade ett ärende där. Han har önskat sig ett par Ac/Dc plattor från -75/76 vars original trycktes i Australien. Så jag gick in och frågade efter skivorna, helt inställt på att de inte skulle finnas. Men dra mig baklänges. Mannen i kassan gick bak i lagret och tog fram båda två!! Fint skick och originalutgåva. Jag ringde pappa och såld blev skivorna för 150 (!) dollar styck. Tydligen så var de billigaste han hade hittat på Ebay typ dubbla priset så nöjda över ett otroligt köp så vandrade Lovisa och jag vidare med videochatten i högsta hugg.
Vi sa hejdå till pappa som skulle röka sik och stannade på Woolworths och köpte snacks för kvällen. Sen sa vi hejdå och gick till olika busshållplatser.
Och nu börjar det intressanta.
Låt mig måla upp en bild: Jag är helt slut. Allt jag vill är att ligga ner någonstans och bara sova. Fötterna värker och resten av kroppen med.
Vid den här busshållplatsen finns det en bänk där en tant sitter, men man ser att bänken är ganska blöt eftersom det hade regnat ganska ordentligt idag. Jag går mot bänken och tanten som sitter på ena sidan av den.
"Akta dig, den är blöt" säger hon.
"Oj då" svarar jag "bäst man torkar av den". Så jag tar av mig min bandana som jag har knuten runt halsen och hon berättar att hon hade gjort desamma innan hon satte sig.
Sen ställer hon frågan om jag var på resande fot och samtalet eskalerar. Hon berättar om hennes resor i Europa när hon var nitton år och hur hennes liv hade tagit henne runt i många länder. Jag känner mig träffad eftersom jag är i samma ålder och gör precis vad hon hade gjort 65 år tidigare... Fast jag reste till Australien från Europa och hon hade gjort tvärtom.
Judy, som hon hette, frågar sedan om jag har sett Sydneys kända operahus än. Jag svarar att jag har varit där men inte gått in ännu. Judy säger "Jag jobbar på operan, jag kan fixa billiga biljetter till Carmen om du skulle vara intresserad". Jag tappar hakan och ber henne om hennes emailadress så hon kan höra av sig när hon vet hur hon jobbar så vi kan träffas där... Tre missade bussar senare så skiljs vi åt och jag undrar hur man kan ha sån tur som jag just hade.
"Oh you're a nanny! Your family must be lovely because you are so lovely". Det gjorde min dag.
Väl på den fjärde bussen som jag inte missade så så håller jag på att somna. Jag mår illa och vill fortfarande bara lägga mig ner någonstans och sova.
Efter, vad som kändes att vara, den längsta resan i hela mitt liv (25 minuter på 343an från stan till en bit ovanför mitt hus) så gick jag äntligen innanför dörren. Jag mår nu värre än illa, hela kroppen är helt slut och huvudvärken har tagit över hela mig. Jag går in i köket, trycker i mig en banan till middag och borstar tänderna direkt efteråt. Sen klär på mig min varmaste pyjamas, tar en Ipren och ringer ringer David.
En timma senare känns det bättre så vi lägger på och jag håller på att somna. Känner huvudet flyta iväg till var man nu är när man sover men kommer sedan på att jag har inte matat katten. Jag suckar inombords.
Nu har jag två val.
1. Låta katten fånga sin egen middag utomhus och bli sur på mig och kanske bita mig imorgon bitti.
2. Gå upp och mata den halv-farliga katten.
Spolier: jag valde nr 2.
Jag klev upp, matade katten och kände mig pigg nog att värma lite soppa så jag också fick äta något. Sen gick och la mig igen. Nu känns det 1000 gånger bättre.
Att inte lyssna till sin kropp kan verkligen leda till obehagliga känslor.
Oj vad dramatiskt jag skriver idag! Men äsch, detta är ju trots allt min dagbok. Heh kanske aningen mindre undangömd än de flestas, men men. Varmt välkomna kära vänner som faktiskt läser detta, hoppas ni har det bra. Det har jag. Tänk så mycket som kan hända under en och samma dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar