Translate

lördag 11 februari 2017

Dag 215; Hejdå:n & Chatswoodshopping

Idag hade jag bestämt träff med Lovisa Jerlström och Sandra Laine. Vi sågs i Manly och fikade... De köpte avocadotoast och bananbröd, jag köpte en sista munk från doughnut time... Åh vad jag kommer sakna de munkarna!
Det var mysigt att träffa tjejerna, vi låg sen på stranden en stund innan Sandra skulle hem och sitta barnvakt.
Lovisa och jag stannade kvar, lekte i de höga vågorna och sen tog vi 144an till Chatswood. Från startstationen till slutstationen...

Väl där gick vi in på trade secret i mandarin centret, Lovisa visste inte om det så det var kul!
Efter att ha köpt en tröja och en klänning så gick vi vidare in i westfield.
Där strosade vi runt en stund innan det var dags att dra sig hem.
Min familj var inte hemma när jag kom hem, så jag passade på att duscha bort saltvattnet och packa resten av sockorna i resväskan.
Nu är allt i väskan förutom min blöta bikini. Jag hoppas att den hinner torka... Annars får den väl ligga i en plastpåse eller något.

Mitt rum känns tomt.

Och då kändes allt lite tomt.

"Vad ska jag göra nu?" Kände jag.
Läsa bok kanske? Datorn är ju packad och det vore onödigt att dra fram den...

Jag satt där på golvet.
Tittade  upp mot spegeln och kände mig väldigt annorlunda mot för hur jag såg ut första gången jag hade sett mig själv i den där spegeln.
Den här gången var jag röd ifrån solen, hade helt andra kläder, kort hår och kändes äldre på något sätt.

Jag var inte helt slut från en 25 timmars resa från andra sidan jorden.
Jag var inte nervös på något sätt.
Och jag var inte spänd för att jag inte visste var jag var.

Det här rummet känns mindre än när jag kom, det gör staden också. Det är en lustig känsla hur en sån här stor stad kan vara hanterbar.
Jag hittar
Det gjorde jag inte för sju månader sen.

I natt sover jag i "min säng" för sista gången. Men det är inte något jag tänker vara ledsen över.
Istället ska jag vara nöjd med vilken otrolig resa jag har haft.
Jag känner mig redo att åka tillbaka, annars hade jag ju självklart stannat kvar.

Nu vill jag ta itu med mitt liv känner jag. Och det ville jag ju inte tidigare så det var helt perfekt att få komma bort.

Nu känns det bra igen och jag kommer att stanna hemma tills det där suget att åka iväg tar med mig någon annanstans. Men det blir ju en annan historia.
Och kanske en annan dagbok.

**
Jag lekte med Oscar idag när familjen hade kommit hem.
Nu sitter jag på mitt rum och skriver medan han övar trumpet.
"HANNAH IM PLAYING THE TRUMPET" ropade han nyss till mig. Jo tack Oscar, om det är något instrument som man inte kan öva i smyg på så är det nog brassinstrument.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar